Hippa Herkules

Vi var i Engesberg och firade; jag, mormor, mamma, Mandana och hundarna. Istället för att dansa så bestämde jag mig för att binda kransar, som blev jättefina. Dagen till ära. Det var inte något badväder, men vi lyckades hitta en skyddad glänta att fika och grilla vid. Där var det vindstilla, men jag använde Herkules som element. Vi tog några bilder och mådde gott.

Jag var tvungen att göra en version som var mer seriös, samt mer gladlynt när det kom till låtvalet. Jag blev väldigt nöjd och lätt om sinnet av resultatet. ¡Me encanta!

Låten är inte ens på spanska (även om jag hade den spanska versionen i min telefon ett tag), men jag kan inte skriva fritt på portugisiska alls. Solo español.

Turturduvorna Qeptas Pandora och Medingets Arach härstammar båda från Hexen House-tervar.

http://izor.blogg.se (Izor och Pandora)
http://shepherds.blogg.se/ (Arach och Smilla)

Här har ni underhållning! Chinchillor är underbara husdjur verkligen. De är bedårande och de är så otroligt lena! Mjukaste pälsarna i världen, kan jag tänka mig.

Det är som att titta på TV, så följ gärna den nya dramaserien.

En sammanställning av Herkules uppväxt och senaste år, jag hade lite tråkigt och så hade jag nåra videos samt bilder som ändå skulle upp på bloggen!

 

En del har ni redan sett, och ja, ni vet vem han är.

En underbar dag spenderad med goda vänner!

 

Jag och innehavarna av dessa bloggar - http://shepherds.blogg.se/ och http://izor.blogg.se/ - har haft en trevlig dag tillsammans. Vi strövade omkring i Bois de Boulogne, Bolougnerskogen, och chillade i det fina vädret. Vi fikade lite, och hundarna dansade både bugg och tango. Pandora fann sitt livs stora kärlek (Jag blev kär på en finlandsbåt... sen kom Smill... Maj-Gull, Maj-Gull, ja hon hette Maj-Gull). Smilla var lazertanten som till och från såg ut som att hon ville förmedla "Jag ska ta dem, alla de med samma kennelnamn de ska dö" när Pandora försökte charma hennes bebis, Arach.

De gick ihop fint allihop; Herkules, Smilla, Arach, Izor och slutligen Söderhamns-lantisen Pandora som kom hit för några få dagar sedan och som stannar till midsommar som jag och Mandana firar i Furuvik. Nja, lite gruffandes var det. Vissa stunder var rent ut sagt helvetiska. Vi mötte ju otroligt många hundar som gjorde utfall mm, och man kan ju inte bara gå och ta sån skit heller, säger Izor. Fast överlag var det en jättetrevlig tillställning, det där.

Vi såg en tervueren med en väldigt vacker svans, och otroligt nog en lakenois. Enda i Gästrikland. Han med lakken har även en grå terv, men den hängde inte med till Bollan. Det var en häftig upplevelse, faktiskt.


När min Herkules samt Pandora var slutkörda bar det äntligen av till stranden i det fina vädret. Väl där, visade Pandora upp sina nya krafter och spelade tvättäkta retriever-terv. Izor tog efter, medan Herkules låg under någon korkek och luktade på blommorna. Idisslade lite förnöjsamt på någon grästuva.

Jag och Izor gick slutligen bort till en annan strand och körde slut på oss, simmade långt ut, sommade efter bollar, pinnar och vatten. Det är livet!

Detta är enbart ett personligt inlägg. Till min stora besvikelse så sändes inget 11:e avsnitt av Elementary just idag. Till och med avsnitt 9 har Elementary-Sherlock inte visat sina framfötter. Alls. Han känns som ett mycket dåligt försök att underhålla beundrare av Sir Arthur Conan Doyle, hans verk och de riktigt bra filmerna och serierna.




Sherlock Holmes, spelfilm(er) 
http://en.wikipedia.org/wiki/Sherlock_Holmes_(2009_film

Den amerikanska spelfilmen Sherlock Holmes som självfallet utspelar sig i London är bra. Robert Downey Jr tycker jag om sedan dess, otroligt mycket. Bra skådespel, från allas håll, bra skådespelare, bra story och underbart spännande. Jag vet inte hur mycket jag som Arthur Conan Doyle/Sherlock Holmes-faatiker har tittat på den här filmen, jag får rysningar. De har fångat Sherlock i ett nötskal, i stort sett allt finns där. Han överrumplar en, överlistar en själv och alla andra. Glänser som den fina hyllningen han är till Sir Arthur Conan Doyle. Belyser hur charmig han är samtidigt som han är så excentrisk och med de extremt konstigaste egenheterna. 

Uppföljaren A Game of Shadows är inte lika bra, jag blev väldigt besviken över den. Även om både Jude Law och Robert Downey Jr aldrig slutar att överraska och imponera mig. Å andra sidan tyckte jag inte om Reichenbachfallet i bokväg heller, naturligtvis. 

Men A Game of Shadows fångade framförallt verkligen inte Moriartys karaktär. De jobbade inte tillräckligt hårt på den. Knappt att man skräms av M där, som ska vara ett lika briljant snille, som Sherlock har fruktansvärt svårt att mäta sig med. De lyckas aldrig fånga Moriartys drag, hans skicklighet och hans genialiska huvud - utan det blir ett ganska öppet slut som inte alls var vad originalhistorien berättade, dålig tolkning - enligt mig - av boken alltså.

★★★★★★★★★★ (Allt var tidsenligt, och allt var mycket väl genomtänkt, allt var perfekt. Min favoritfilm. Kan faktiskt inte säga så mycket mer)
★★★★★★★★☆☆ (Game of Shadows, p.g.a. slutet samt Mortiarty-delen)




Sherlock, brittisk serie, BBC
http://en.wikipedia.org/wiki/Sherlock_(TV_series

Så ska jag även presentera en serie jag var ytterst skeptisk till, tills man introducerade Moriarty och lät Sherlock visa sina deduktiva förmågor samt hans charmigaste och de mer obehagliga egenheterna. Det vill säga hela Sherlock. Som jag älskar, och avgudar. Jag har börjat älska serien, den här S med. 

Serien heter Sherlock, rätt och slätt, och huvudrollerna spelas av två mycket skickliga skådespelare (jag var VÄLDIGT skeptisk och försökte ta varje chans jag fick att kritisera dem, även om jag inte kunde överlysa Sherlocks genialitet i själva serien). Benedict Cumberbatch (Sherlock) och Martin Freeman (Doctor John Watson). Precis som i den amerikanska spelfilmen har Sherlock här alldeles speciella särdrag och detaljer som är karaktäristiska för JUST Sherlock i JUST filmen eller serien. De är unika.

Nästa sässong (3) kommer att släppas snart, under 2013, och jag väntar otåligt på den. Han har ju blivit så charmig, och därmed söt...

★★★★★★★★☆☆ (Exellent skådespel, djupa karaktärer, bra tolkning av Doyles Sherlock trots att det är en besvikelse att det utspelar sig i dagens London, lite för nyskapande ibland. Några delar var lite för "flummiga", pga helt fristående detaljer, utan grund i originalet, här och där ibland. Annars är det den bästa serien jag har sett, någonsin.)





Elementary, serie,
http://en.wikipedia.org/wiki/Elementary_(TV_series

Sedan kommer Elementary. Den nyaste, den aktuella, som sängs varje måndag kl. 21. Inte idag, och en måndag minns jag att det inte sändes något avsnitt. Så det har hänt. Jonny Lee Miller som Holmes och Lucy Liu som Doktor Watson. Lyckas inte riktigt imponera på de inbitna Sherlock-fansen, för vad har de som inte en vanlig människa har? Nja, jag är inte smartare än denna Sherlock men han känns inte äkta någonstans, till en början. Kanske är det bara den "sega starten" som egentligen stör mig. Jag som verkligen väntar på ett storslaget actiondrama. Alla seriens trailers lovar för mycket, men i början så kändes varje avsnitt känns som en lågbudjetfilm i sig. Dålig story, klantig Sherlock, dåliga utredare, dåligt genomtänkt, allt. Jag struntade i att titta på avsnitten i några veckor, för det tog ett tag innan Sherlock "kom igång", dvs visade framfötterna. Visade oss tittare vad som skiljer denna Sherlock från vilken hycklare som helst som spelar rollen som Geniet. 

Här är Sherlocks deduktiva förmågor mindre storslagna helt enkelt, jag har inte imponerats av honom många gånger. Jag gillar serien när han låter oss komma närmre inpå honom för storyns skull, när han möter Watsons familj t.ex. Och avsnittet då man avslöjar att Irene figurerat i berättelsen, också. När man får känslan (långt före Sherlock - haha, korkat va?) att Moriarty kan ligga bakom detta, och att vi är honom på spåren.
  En annan rolig detalj är när han avslöjar att han är med två kvinnor som är tvillingar, samtidigt. Ja, alla tre i ett förhållande, ömsesidigt, alla de tre vet om det alltså. För att han egentligen enbart är intresserad av att se vad skillnaden är i deras beteenden (som tvillingar) och inte är intresserad av dem peronligen, utan mer i utbildningssyfte. En annan obekväm men så nödvändig detalj är när hans agent som utger sig för att vara hans far gör Watson obekväm och förvirrad samtidigt som han avslöjar detaljer från Sherlocks barndom, och varför han har en tatuering på sin handled. Det var värdefullt.

Att han har varit heroinmissbrukare är ju iochförsig en detalj som är karakteristiskt för JUST denna serie, och det är ju det historierna bygger på. Samt att Watson hjälper honom tillbaka till livet som alltmer börjar bestå av storslagna lösningar av fall, och lite mer likt Sherlock-originalet. Till och med avsnitt 9 (och särskilt 10) har Elementary-Sherlock inte visat sina framfötter. Alls.

Han är fortfarande inte riktigt i min smak, inte söt heller. Suck. Jonny Lee Miller är dock bra på sitt sätt.

★★★★★★☆☆☆☆ (Bra skådespel, jag gillade inte skådespelarna till en början dock, svag story, seg start, lite för nyskapande och långt bort från originalet - utspelar sig inte ens i London, haha - m.m.)



Varje gång någon säger något uppenbart så säger min vän jämt, "Congratulations Sherlock!". Rätt så vanligt dock. Det är ironiskt på ett väldigt gulligt vis.

Som avslut på detta vill jag säga att om min käre Sweeney Todd (Johnny Depp who never fails to be hot, so I can't blame Helena Bonham Carter) och älskade Sherlock Holmes - samt Dr. John Watson - levt skulle de ha levt under exakt samma period och dessutom skulle de ha varit grannar. Sherlock skulle troligen ha satt stopp för grannpojkens köttpajsindustri, stackars liten.

"These are extraordinary times, Watson" (http://en.wikipedia.org/wiki/Sherlock_Holmes_(2009_film)
"These are desperate times, Mrs. Lovett, and desperate measures are called for." (http://en.wikipedia.org/wiki/Sweeney_Todd:_The_Demon_Barber_of_Fleet_Street_(2007_film)

Jag älskar dem båda. Så otroligt mycket. Haha.

Idag blev det fint väder, och vi har varit ute på långpromenad. Kastat boll och luktat på blommorna. Det blir en stillsam och mysig dag idag, tror jag nog!

 

Just nu är vi - jag, mamma och Herkules - inne hos en kompis som är bortrest. Matar djuren här, byter vatten åt dem och spelar på det vackra pianot här.

 

Vanligtvis brukar grannarna precis ovanför (ett barnlöst par i 30-årsåldern - väldigt pedanta, lättstötta, säregna och skrämmande) bli väldigt störda och sätta stopp för spelandet genom att banka något väldigt tungt, hårt i golvet. Men Herkules hör dem gå omkring där uppe, och när han hör något i trappen så kickar hans vaktinstinkter in.

 

Herkules har en myndig och mogen stämma som de inte har kunnat undgå att höra, så när han har skällt för att markera att han vaktar här, låter de mig hållas nu när jag spelar "my heart will go on" med mera. För att reta dem lite extra håller jag ner pedalen så att tonerna blir både djupa och långa. Det är ju faktiskt inte mitt i natten, ens. Lite får man tåla i ett hyreshus.

 

Igår firades min skolavslutning som knappt kändes som min egen. Det var till en början ganska fint väder. Jag och mamma fick fira en vän som tagit studenten. Trevligt folk att umgås med, god mat, och senare mot kvällen åkte vi från Skutskär till Furuvik för att kolla in Magnus Uggla.

 

Jag var inte överdrivet taggad eftersom jag aldrig riktigt fastnat för någon av hans låtar även om "gamlingen" varit med länge. Det spöregnade i drygt en timme, så vi satt i godan ro på busshållplatsen och väntade på konserten. En låt är riktigt vacker, Ugglas låt om sin far. När vi väl var där var det himla många som hade svarta, lockiga peruker och vi väntade andaktsfullt på den gamla popikonen. Han var fem minuter försenad men när bandet kom ut började de spela högt och skränigt. Så kom Uggla ut i nån läderjacka med fransar, likadant hår som mig, riktigt stora rayban-liknande solbrillor och rivna jeans. Han var som en tonåring på ett beundransvärt sätt som kunde ha slagit över till överdrivet barnsligt om det inte hade varit för att han var så otroligt uppkäftig, och då framförallt FRÄCK och revolutionerande. Han sjöng mycket "jag skiter i allt", och om att han alltid varit och alltid kommer att vara sig själv och om att ragga brudar som en sport. Ljuv känsla av att kastas in i en gammal god tid, faktiskt. Han rörde sig HELA tiden, han var igång till 150%. Jag kan inte minnas senast jag såg något liknande, om jag har sett något riktigt i stil med det där. Jag tror att de sjöng och spelade fyra-fem låtar i streck utan att tystna ens LITE mellan låtbytena innan han blev tyst ett tag och faktiskt sade något till publiken. Det var klar och riktigt högljudd allsång och jag har nog inte varit med om att någon får igång publiken såhär snabbt och effektivt i Furuvik. Imponerande, och klart att man kände igen låtarna. Det kändes lite fjantigt att jag som ej var född på den tiden också längtade tillbaka till tiden då 80-talet var som bäst. Hans extremt goda självförtronde smittade av sig direkt och jag sjöng med där jag kunde. I början var den högljudda, skrälliga rockmusiken - och framförallt basen - lite osmaklig (det berodde på att jag stod väldigt nära scenen), men man vande sig. Han var riktigt charmig, nästan söt, väldigt väldigt ungdomlig och vågad och uppkäftig, uppstudsig. Skarp tunga med ämnen som stämmer in på de flesta, rak, kanske lite fåfäng också. Ett självförtroende som inte visste några gränser. Riktigt cool snubbe.

 

När han hade sjungit i 45 minuter slutade han spela med ett riktigt storslaget avslut. Han tackade, drack någon klunk vatten och gick ut. Till och med jag skrek "en gång till" och "Magnus Uggla", och han kom ut igen och berömde oss. "Det är nog första gången under turnén som jag får göra extranummer!" och så spelades inte bara en utan kanske sju-åtta, lika välkända låtar till. Utan att visa några tecken på att bli det minsta trött. Han kunde bli tyst och rikta micken mot publiken, och man hörde alla orden som folkmassan sjöng, klart och tydligt - ja till och med melodin. Mäktigt.

 

När han för tredje eller fjärde gången gjorde ett försök till att avsluta konserten (med stil, haha, helt klart) så drog han ner tempot (till de inbitna fansens besvikelse, kanske) och avslutade med låten om honom och hans far. Jättevackert.  Hemma spejade Tosca lite ugglelikt efter oss när vi nynnade och hoade Magnus Uggla-style.

 

Låtvalet gjorde susen, det mesta tycks vara i takt. Effektfullt och mäktigt, som Herkules the White and Black Pearl själv. Our master of the Seven Seas, me hearties! Jag laddade ner en app till telefonen - Splice - eftersom jag inte har Windows Media Maker på datorn. Det här är mitt första försök att klippa ihop en film, och det var kul även om det tog massor av tid. En av bilderna är uppenbarligen bara med för att den är så rolig. Herkules ser helt manisk ut.

I starten var allt superkul och allt var värt att testas. Jag är stolt över min lille pirat. Vissa av momenten satt som väntat helt perfekt - inte bara för att vi har gjort det tidigare utan för att Herkules var pigg till en början och det mesta var roligt. Många andra moment behöver gås igenom igen, för en lite piggare Herkules.
  Till en början så var vi inte på SBK:s agilityplan (där hölls en kurs) utan Gävle Hundungdoms där tre-fyra andra hundar tränade. Herkules och Izor stack iväg från oss en stund, rejsade runt en stund så att Herkules batterier kunde ta slut fortare. Izors batterier tar aldrig slut, men han demonstrerar då och då sin selektiva hörsel.

Att filma alltsammans var en annan femma och jag skulle inte påstå att det var kul. Nja, inte ens för fem öre. Herkules var under hela filmandet lite trött och lyssnade bara på ena örat. Faktum är att det kliade lite i det vänstra, hundar skällde åt oss, hej här låg det godis, vattenpaus då och då, mygg och knott var fruktansvärt ihärdiga...

Everybody wants happiness, nobody wants pain, but you can't have a rainbow without a little rain. ☀ ☁ ☂


Nedan kommer en liten video som gjordes mest för att 20-tal och Scott Joplin (med "The Entertainer") verkade spännande att prova. Appen - Magisto - var inget vidare dock, i gratisversionen var det inte möjligt att ha med alla videoklippen som jag ville ha med, utan den valde därav ut några slumpmässiga. Lyckades trixa mig ur att få betala för att få spara videon genom att logga in och dela snutten till Youtube.

Jag och Mandana ska till brukshundsklubben med hundarna. Bilder och text trillar in i kväll, jag planerar att ta med systemkameran och tömma telefonen så gott det går.

Tills vidare, håll tillgodo med klippen; ett från senaste tillfället på klubben och ett där Herkules bevisar att han inte är en badkruka.

Mitt lilla modigkorn.

 

 

På iFokus trevade jag efter folks erfarenheter av Hundar Utan Hem (där huvuddelen av hundarna som är till salu är gatuhundar från Irland, resten är svenska omplaceringar som alltså kan ha stamtavla och framförallt har bott i Sverige under hela sina liv) av nyfikenhet då jag brukar kika in på HuH.

 

Jag berättade om en söt liten kille som jag såg på HuH och hur gärna jag hade tagit den hunden under mina vingar om jag hade eget boende, tiden, orken att aktivera en BC-blandning och framförallt plats. Skrev även:
"En på valpkursen jag gick med min nu fem år gamla dalmatiner (de har svenska dalmatiner på sidan förresten, haha, och här sitter jag och dreglar) hade adopterat en liten valp från Rumänien samt en väldigt skygg tik som hon hade haft i några år. Beundransvärt."
http://hundarutanhem.se/Hundarna/Mellanhundar/Harry/ är en irlänsk röd setter korsad med border collie.

 

Det märks tydligt vilka sajter på iFokus som man vill hålla till på. På Hundar svarade man "HuH är en skitsajt, massa lurendrejerier, falska intyg och sjuka hundar" men också "Jag föredrar Hittehund och Hundstallet". Jag fick vibbarna, "läs på, du hör inte hemma här och vi har bättre saker för oss än att ta hand om idioter". Det betyder inte att jag stördes av avsaknaden av smileys, utan endast den buttra tonen som genomsyrade inläggen.

Min nästa hund blir troligen en blandrashund, för den iFokus-sajten vill jag verkligen hålla till på. Alla verkar så tillmötesgående och trevliga. Så rara.

Jag är ändå nöjd över att vår första hund var en sjuk/allergisk hund, för nu vet jag vilka tecken jag ska kolla efter. Mamma funderade lite och kom fram till att hon eventuellt skulle vilja ha en dalmatiner igen, senare i livet. För skojs skull tittade jag lite på HuH och hittade två (svenska, med stamtavlor) dalmatinerhanar.

Eros var mer av Herkules kroppsbyggnad, men något muskulösare. Herkules är ganska slank och smäcker, "fin" som en tik ibland. Det är härligt att se en Herkules som omväxling, för han kan vara riktigt fin. Han är dock hane, trots kastreringen, och det hörs tydligt på hans myndiga stämma. Det är nog få som har ett sådan djupt och hotfullt skall, haha. Han är en vakthund som tar sitt vaktande på stort allvar, även om det kan gå till överdrift ibland. Han är dock väldigt mogen.

Payton var ett riktigt muskelberg, ingen tvekan om att det var en han. Grov benstomme, grov käke... Man ser att det är muskelhund i hans linjer. Dalmatinern har ju i grund och botten både pointer och bullterier i sig, och mer än så. Men de raserna "ger sig till känna" (mer eller mindre, det finns självfallet långt mycket grövre och framförallt större/högre hanar) när man jämför de båda kroppstyperna. Jag gillar de lite mindre hanarna dock, även om de muskulösa killarna är snygga att se på, särskilt i domarnas ögon. Deras prickighet var också i stil med svenska utställningschampions, för domarna ska det helst vara 10-15 prickar utspridda över hela kroppen och de ska inte flyta ihop eller vara större än en femkrona. Fult, enligt mig.
http://hundarutanhem.se/Hundarna/Stora-hundar/Eros/
http://hundarutanhem.se/Hundarna/Stora-hundar/Payton/

 

Herkules fick en fin kommentar av en tjej med en dalmatinerblandis. Snälla läs hennes kommentar och titta på bilden! http://blandrashundar.ifokus.se/discussions/51aa7532ce12c4076d003f7f-agility-ett-renrasigt-helvete#14

 

Herkules är minsann ingen badkruka, det börjar bli riktigt trevligt med vatten även om det var lika läskigt som fyrverkerier ett tag.

 

Till Furuviksparken får ju hunden hänga med, och mamma cyklade medan det matchande paret åkte buss.

 

Herkules och jag gick på upptäcksfärd där vi fick dalmatinerfnatt vilket innebar att vi levde rövare en stund, springa av oss bland klipporna och vid själva havet. Mamma som cyklade till parken skötte grillandet och dagen slutade fint. Om man bortser från myggsvärmen. Svärmarna. Och betten, haha.

 

"Träffade Denise vid 5 tiden och vi tog bussen till klubben och tränade i värmen. Det gick kanonbra. Vi testade platta tunneln med Izor några gånger och sista gången gick han igenom den! Måste träna mycket mer på den så att han blir säker och tar den med fart." http://izor.blogg.se/2013/june/dagen.html#comment
http://izor.blogg.se/2013/june/bilder-fran-agilityn.html#comment

SPHERE (1998) och THE ABYSS (1989) är två Sci-Fi thrillers. De är båda jättebra (vi såg den senare idag) och utspelar sig i undervattensmiljö. Jag både fascineras och skräms av undervattensvarelser, så jag har skapat mig en hel lista med filmer där "Kraken" eller andra havsfenomen förekommer. De flesta har usla recensioner, så jag skulle inte hoppas för mycket på att bli skrämd från vettet. Jag tänker dock göra som en av karaktärerna i Sphere. Läsa En världsomsegling under havet av Jules Verne utan att sluta läsa vid sida 97 eller hur det nu var på grund av några små calamares. Pff, I'm not scared. När jag var ca 6 år gammal lurade pappa in mig i ett "tomt" rum på ett museum i London. Väl i mitten flinade han och sa, "Titta upp". En modell av en jättebläckfisk, i taket. Varför blev jag ens förvånad. Pff, I'm not scared. I'm scarred for life. Kan inte ens titta på bläckfiskringar, och ändå fascineras jag av de där missfostren.

För att bryta lite och gå tillbaka till ett varmare tema så tog Mandana några fina, varma porträttbilder av Herkules och Izor. De jag gillade allra mest kommer här nedan!

De senaste dagarna som har förflutit har varit hemskt turbulenta. Jag och Mandana kunde koppa bort lite för ett tag och vi har myst med hundarna samt film. Ronja Rövardotter. Så självklart ville jag till skogen därefter.

Jag frågar mig ofta varför bloggen ligger kvar, för jag vill inte vara bunden till att uppdatera för andras skull. Jag vet inte för vems skull jag sitter här och bloggar om livet med en hund som bara är en fraktion av min vardag. Bloggen handlar om honom, men det händer så mycket mer. Jag borde inte utelämna mig, men jag har gjort det förr. För det andra vill jag inte att bloggen ska vara stilren, jag vill ha färger. Fast det orkar jag inte ordna, och det skulle bli ansträngt att titta på dem. Jag har inte någon motsvarighet till den underbara badbilden på Herkules, som Mandana har lyckats ta efter många försök. Nu till sommaren blir det troligen mer av livet. Livet som jag planerar att leva, trots allt.

Bilden kan återfinnas på Mandanas blogg, http://izor.blogg.se/
Vi var i skogen idag, och rensade tankarna. Massor av mygg och sniglar, och förorenad luft. Tills vi kom till skogens lummiga lugn. Ja, det hade varit lugnt om jag inte hade kommenterat varje snigel jag lade märke till.

Mandanas hiss renoverades, så pojkarna och vi gick i spiraltrapporna. Herkules tyckte att det var läskigt till en början, men det mesta går an numer. Till och med att doppa sig i vatten som var så skräckinjagande för ett år sedan. Bara skotträdslan som ska tränas bort, antar jag.