Hippa Herkules

Kära Herkules. Hans ena öra är väldigt varmt nu, det är lätt hänt att öroninflammationen sprider sig till det andra örat. Stackarn. Vi har börjat medicinera honom, så det är nog snart över. Det gick snabbt förra gången, när det var det högra örat. 

När Mandana pratar om nästa hund som för henne blir antingen en tervueren till eller också (troligen) en malinois så blir jag ju också lite valpsjuk. Men efter Herkules tror jag inte att det blir fler hundar på ett tag, jag vill ha kvar honom så länge jag kan även om han inte är den friskaste hunden, med alla sina allergier. Om det blir fler dalmatiner så vet jag i alla fall vilka tecken jag ska leta efter, och det är något riktigt bra jag och mamma har fått ut av Herkules sjukdomshistoria. Dalmatiner, ja, dalmatiner...

Då gjorde det inte saken så jättemycket bättre att jag hittade en tråd på iFokus om just dalmatinern och dess specialitet. Då tänkte jag på Herkules uppfödare, hon har förlorat många av sina prickiga hundar under de senaste åren. Herkules mormor dog av ålderdom för inte så länge sedan. Uppfödaren har nog inte mer än två hundar nu; brorsan och morsan till H.

http://brukshundraser.ifokus.se/discussions/5189383a8e0e746e030009f2-road-trial-for-dalmatiner?discussions-1
Trådskaparen började med att citera SKK:s ord om karaktärsdragen för dalmatiner;
"Den är en uthållig, relativt snabb och anpassningsbar följeslagare som under årtusenden lärt sig att följa människan som vän och arbetspartner. Det är en utpräglad sällskapshund med låg jaktinstinkt. Rasen är en nyanserad och varnande vakthund. Den tar sitt vaktande på stort allvar utan att på något sätt vara överdrivet aggressiv. Dalmatiner är också känd för sin förmåga att umgås med hästar och att den trivs i stallmiljö. I USA finns ett bruksprov för dalmatiner, road-trial, där man mäter just rasens förmåga att följa häst och vagn samt häst och ryttare."

Därefter beskrivs Road Trial som är den enda formen av hundsport som endast är dalmatinern förbehållen. "Road Trial startade i USA på 1930 talet av en liten skara entusiaster som ville återuppliva dalmatinerns gamla användning som vagnshund. (...) Emellertid har man för att förenkla träning och tävling infört möjligheten att istället för häst och vagn använda häst och ryttare."

"Road Trial har två momement - en lydnadsdel där föraren till häst skall visa prov på hundens lydnad. Hunden skall följa hästen i hasorna eller strax bakom, den får inte springa okontrollerat fram och tillbaka eller uppehålla sig framför hästen, den skall kunna läggas eller sättas på kommando vid stillastående, och ekipaget skall kunna passera en störning utan att hunden lämnar sin position. Hunden skall också kunna följa häst och ryttare i en tempoökning (en rask galopp). Till lydnaden kommer ett uthållighetsprov där häst och ryttare och hund skall avverka en terrängbana på ett par mil. Häst och hund undersöks av veterinär före och efter uthållighetsprovet. Ett ekipage kan bestå av en dalmatiner eller flera."

Jag är numer med i grupperna "Vi som har dalmatiner i Sverige", "Road Trial för Dalmatiner", "Dalmatiner", "Dalmatians", och "DALMATINER".

För skojs skull ska jag och Herkules öva lite på lydnaden. Öva MYCKET. Och jag ska visa upp resultaten och hur jag applicerar Road Trial-träningen på cykelturer tills det sitter helt, och tills jag tar upp ridningen. Kanske till hösten. Det speciella med dalmatinern är som sagt bandet till hästar, den näst intill bortavlade jaktinstinkten och att de skrattar/flinar när de blir riktigt glada. Och att de behöver äta mer regelbundet än andra raser, dvs tre riktiga mål mat om dagen (Herkules äter Royal Canins torrfoder, Hypo-Allergenic någonting...). Mycket annat, också, men jag kommer inte på så mycket mer just nu. De är vackra och himla underbara. När de inte dör unga på grund av sjukdom.