(Går-)dagens strapatser
Jag, mamma och Herkules har varit i Uppsala under den 28:e oktober. Dagen förflöt så fint; vi promenixade vid Svandammen och i stadsparken. Det var faktiskt vid Svandammen i Uppsala som jag såg en dalmatiner för första gången. Jag vill minnas att den var mestadels vit och med - som störst - femkronor-stora fläckar jämnt utspridda över kroppen. Den bar svansen och huvudet högt. Såsom Herkules gjorde idag.
Han är fin han, min pojk. Jämt får han kommentarer och barn ropar ofta, "Kolla mamma, en dalmatin!"
Man blir kanske lite mallig när man går där med sin hund.
Ibland hör man; "Mamma, kan inte vi också skaffa en dalmatin?" och leendet falnar. Tänk hur mycket bättre många hundar skulle må om man inte alls gick på utseendet eller ett enstaka karaktärsdrag.
Jag är inte så säker på att den där första dalmatinern jag såg när jag var runt sex år - vid Svandammen - var så mycket friskare än Herkules. Förhoppningsvis var den det men det är lite svårt att se, även på Herkules att han har sina allergier mot fåglar, kvalster och matprotein bland annat - om man inte har erfarenhet av sådant redan. Man måste veta exakt vart man ska titta. På den tiden såg jag bara hunden, som strosade förbi mig på några ögonblick. Så vacker.
Ett av dalmatinernas, av mig, mest uppskattade drag är faktiskt det där vaktandet. Herkules hade på sig den röda röda scarfen (han ser så söt ut i dem!) som pekar ut honom som "Vakthund!"
Ett annat som jag uppskattar väldigt mycket är sättet han hälsar på hästar och kor, och även katter och burdjur. Han har inte mycket till jaktinstinkter, så det är rätt lugnt här hemma. Leksaker är en annan sak dock. Det ska vara stora, helt bomullsfyllda leksaksdjur med nån form utav ljudeffekt, och det som är så roligt med dem är förstås att trasa sönder tyget. Knäppt nog ryggar han undan om det är ett fluffigt djur som rör på sig.
Kommentarer
Mandana säger:
Fina bilder <3
Svar:
Denise Larsson A.
Trackback